Bild, behöver man undervisa i det..?
Ur portföljvärdering av elevers skapande i bild
I fråga om "Hantverksskicklighet" sker inte särskilt mycket mellan det andra och det femte året, förefaller det. Men under de senare åren i grundskolan, där eleverna får undervisning av en bildlärare, tycks kompetensen stiga väsentligt.
Med denna utgångspunkt kan vi dra slutsatsen att elevernas allmänna bildspråkliga förmåga, dvs. deras möjligheter att i bild gestalta upplevelser, erfarenheter och kunskaper, inte ändras särskilt mycket mellan år 2 och år 5. Det sker däremot en påtaglig förbättring i detta hänseende under de senare åren i grundskolan. Vi tror att förbättringen kan ha samband med att ungdomarna då får en utbildad bildlärare.
Ur Barns världar – Barns bilder
Rosenblatt och Winner tror att en ensidig betoning av att göra bilder, som medför att det inte blir mycket utrymme över för att se på eller förstå bilder, är orsaken till att barn så småningom förlorar intresset för bildskapande.
Vår studie, liksom Thörnqvists intervjuer av förskolebarn, visar med all önskvärd tydlighet att barn gärna talar om sina bilder och att även förskolebarn har tankar kring den skapande processen. Undersökningarna tyder på att här finns en "potentiell utvecklingszon" (Vygotskij, 1980) inom vilken barnet kan växa i samspel med vuxna.
Pedagogiskt tyder undersökningen på att en mer varierad undervisning, med större utrymme för de nya bildmedierna, bör ha större utsikter att fånga pojkarnas intresse och därmed få dem att ta sig ur den motivationssvacka som tycks drabba många pojkar som kämpar med att erövra bildspråkets grunder. Den återhämtning av flickornas försprång som till viss del sker under de senare åren i grundskolan, kan också tyda på att pojkarna vid inträdet i det konventionella utvecklingsstadiet behöver en annan metodik än de lägre klassernas ganska fria skapande (Gardner, 1989a, s. 299). Med tydligare mål, effektivare gensvar och ett förbättrat hantverkskunnande borde även pojkarna kunna uppfatta bildarbete som lärorikt - inte bara avkopplande (Skolverkets nationella utvärdering (NU) 2003).
Eisner (1974; 1993) I bildpedagogiken finns en tendens att underskatta lärarens roll
Eisners sju myter
1. Barn behöver bara material och uppmuntran.
2. Bildpedagogikens huvudsyfte är att utveckla kreativitet.
3. Bara processen, inte produkten spelar roll.
4. Barn ser klarare än vuxna.
5. Barns bilder ska aldrig evalueras.
6. Verbalanalys dödar konsten.
7. Ju mer material desto bättre.
Myt att barn inte bör påverkas utan att de måste få skapa helt ”fritt”. Det spontana seendet är inte helt fritt, utan är styrt av tidigare upplevelser. En av bildpedagogikens uppgifter är att frigöra nya sätt att se och nya sätt att skapa ge barn möjlighet att gå utöver sina tidigare schabloner.
Vygotsky understryker betydelsen av lärare för att barn ska kunna utveckla skapande eller annan intellektuell verksamhet, får tankeverktyg eller redskap. Inom ramen för utvecklingszon så kan barnet nå längre än det förmår på egen hand.
I fråga om "Hantverksskicklighet" sker inte särskilt mycket mellan det andra och det femte året, förefaller det. Men under de senare åren i grundskolan, där eleverna får undervisning av en bildlärare, tycks kompetensen stiga väsentligt.
Med denna utgångspunkt kan vi dra slutsatsen att elevernas allmänna bildspråkliga förmåga, dvs. deras möjligheter att i bild gestalta upplevelser, erfarenheter och kunskaper, inte ändras särskilt mycket mellan år 2 och år 5. Det sker däremot en påtaglig förbättring i detta hänseende under de senare åren i grundskolan. Vi tror att förbättringen kan ha samband med att ungdomarna då får en utbildad bildlärare.
Ur Barns världar – Barns bilder
Rosenblatt och Winner tror att en ensidig betoning av att göra bilder, som medför att det inte blir mycket utrymme över för att se på eller förstå bilder, är orsaken till att barn så småningom förlorar intresset för bildskapande.
Vår studie, liksom Thörnqvists intervjuer av förskolebarn, visar med all önskvärd tydlighet att barn gärna talar om sina bilder och att även förskolebarn har tankar kring den skapande processen. Undersökningarna tyder på att här finns en "potentiell utvecklingszon" (Vygotskij, 1980) inom vilken barnet kan växa i samspel med vuxna.
Pedagogiskt tyder undersökningen på att en mer varierad undervisning, med större utrymme för de nya bildmedierna, bör ha större utsikter att fånga pojkarnas intresse och därmed få dem att ta sig ur den motivationssvacka som tycks drabba många pojkar som kämpar med att erövra bildspråkets grunder. Den återhämtning av flickornas försprång som till viss del sker under de senare åren i grundskolan, kan också tyda på att pojkarna vid inträdet i det konventionella utvecklingsstadiet behöver en annan metodik än de lägre klassernas ganska fria skapande (Gardner, 1989a, s. 299). Med tydligare mål, effektivare gensvar och ett förbättrat hantverkskunnande borde även pojkarna kunna uppfatta bildarbete som lärorikt - inte bara avkopplande (Skolverkets nationella utvärdering (NU) 2003).
Eisner (1974; 1993) I bildpedagogiken finns en tendens att underskatta lärarens roll
Eisners sju myter
1. Barn behöver bara material och uppmuntran.
2. Bildpedagogikens huvudsyfte är att utveckla kreativitet.
3. Bara processen, inte produkten spelar roll.
4. Barn ser klarare än vuxna.
5. Barns bilder ska aldrig evalueras.
6. Verbalanalys dödar konsten.
7. Ju mer material desto bättre.
Myt att barn inte bör påverkas utan att de måste få skapa helt ”fritt”. Det spontana seendet är inte helt fritt, utan är styrt av tidigare upplevelser. En av bildpedagogikens uppgifter är att frigöra nya sätt att se och nya sätt att skapa ge barn möjlighet att gå utöver sina tidigare schabloner.
Vygotsky understryker betydelsen av lärare för att barn ska kunna utveckla skapande eller annan intellektuell verksamhet, får tankeverktyg eller redskap. Inom ramen för utvecklingszon så kan barnet nå längre än det förmår på egen hand.
Vikten av att arbeta med Bild och den estetiska intelligensen. Ur Barns världar – Barns bilder
Gardners grundtes är att skolan egentligen bara premierar en enda av sju intelligenser, nämligen den logisk-matematiska.
Estetiska intelligenser har ofta varit underutnyttjade i skolans vardagliga arbete. I läroplanerna hyllas måhända ”skapande”, kreativitet eller konst, men räknat i lektionstimmar eller faktiska resurser hamnar ofta dessa ämnen på undantag, en bristsituation som ibland nödtorftigt döljs under en retorik kring ”integration”
Gardners grundtes är att skolan egentligen bara premierar en enda av sju intelligenser, nämligen den logisk-matematiska.
Estetiska intelligenser har ofta varit underutnyttjade i skolans vardagliga arbete. I läroplanerna hyllas måhända ”skapande”, kreativitet eller konst, men räknat i lektionstimmar eller faktiska resurser hamnar ofta dessa ämnen på undantag, en bristsituation som ibland nödtorftigt döljs under en retorik kring ”integration”